Maj 061894
 

Paris den 6 maj 1894.

Min käre vän

Du bör ha fått pengar nu. – Bland mina brev finns en räkning från »la Société Biblique» rue Clichy. Kopiera titlarna på de böcker som finns upptagna på denna lista  bara titlarna, och skicka mig kopian. – I ett kafe helt nära rue St. Vincent. Butte
Montmartre, nära min bostad. Kalle skall visa dig. Han har sökt upp mig där några gånger – gå dit, du och Kalle, om möjligt en morgon, och betala värdinnan 25 fr. åt den älsta av dem. Jag är skyldig henne mer, men jag skall betala allt, när jag får pengar.
Försök att mildra hennes vrede. jag har kanske tänkt mer än hon på denna skuld. Jag håller mycket på att få denna skuld betald, ty hon hade gett mig kredit, när jag hade absolut ingenting att äta, Jag vill inte beröva henne smaken på att vara barmhärtig.

Jag har inte kunnat betala henne förr, du vet det väl. – Och de är inte rika de heller, efter vad det förefaller mig. Man hade lovat mig pengar som jag inte fick. Jag håller oerhört på att hon får pengar från mig. Du kommer på samma gång att få se de de vackraste smygar i Paris. Det kan gott hända att man kommer att utvisa mig. Om inte kommer jag alltid att tänka på detta hörn av jorden med hemlängtan.

Jag förbereder ett långt brev, en bekännelse. Den är avsedd för dig, Kalle[i] och den som har skrivit till mig, araben, Montparnos kamrat. – Jag kommer att skriva ungefär samma sak till Mme Huot, men Kalle måste förklara det för henne, här och där; hon känner inte alls till mitt sätt att tänka. Och jag kan inte säga samma sak på annat sätt utan stora ansträngningar. Jag skulle tråka ut henne med ett långt brev för att låta henne förstå något som jag inte är. Jag sätter för mycket värde på henne för att inte vilja avlägsna missförstånd. – Jag skall göra dig denna bekännelse inte för att lära dig någonting nytt. Bara för nöjet att prata med dig. Kanske kommer du att finna någonting när du begrundar mitt brev. Det är bara inte varken mitt första eller sista ord. Och när allt kommer omkring ingenting annat än en skiss.

Medgiv att ett landskap kan återge ett själstillstånd. Det monoteistiska landskapet är mycket soligt, belyst av en genomträngande sol, av ett ljus tillräckligt starkt att låta luftperspektivet undantränga linjeperspektivet, i det anden behärskar materian. Se här en iakttagelse som har bekräftats av flera personer som ha levat i tropikerna: när solen är stark och står mycket högt, och himlen är utan moln förefaller lointainen att växa, himlen ofantlig men de första planen liksom sordinerade och detta i direkt förhållande till ljusets glans. I vara förfärliga nordiska landskap är det tvärtom. Himlen förefaller så liten. Horisonten förminskas, drar ihop sig och föremålen i första planet antaga omåttliga proportioner och bli allt större. Religionen är bestämmande för solen i landskapet i mitt inre. Se där varför jag älskar monoteismen och den arabiska anden.

Låt oss återkomma till förhållandet mellan själstillståndet och rymden. Det är en av de rikaste, »nyckel»symboler. Människan i besittning av sig själv, representerad av någon som i grunden känner sitt land. Meditationen, människan som önskar sig fjärran.

Om landskapet är själens spegel så svara himmel och lointain mot de höga och intima principerna och förgrundsplanet mot de lägre principerna. – När man reser ser man ständigt himlen orörlig medan terrängens plan växla utan uppehåll, det första varje ögonblick, det andra mindre snabt och lointainen nästan ej alls. – Vem finner väl en moralisk tillfredsställelse, vem ett »sine qua non» för den inre jämvikten; s. a. s. sin centrum gravitatis i föremålen i första planet, en närsynt begåvning, fallen för fetichdyrkan och lättköpta nöjen, som går från misstag till misstag, och när hans idol har krossats, vilket förr eller senare kommer att inträffa, kommer att omedelbart kastas omkull. Låt oss då bryta ner våra idoler, innan de förorsaka vårt fall.

Se där min religion i sammandrag. Perspektivisk logik. Och användningen av en »nyckelsymbol». – Jag vill betjäna mig därav ännu en gång för att visa dig universaliteten av denna anti-latino-germanska och barbariska logik. Rymd, själstillstånd, begär att resa, behov av lyftning och förädling, smak för det exotiska, en skön åtbörd av trängtan efter något på andra sidan. – Lägg väl märke till att jag på intet sätt berömmer det. jag betraktar det helt enkelt som åtbörd, symbol, symptom. jag tror tvärtom att vi i oss själva äga medlen till vår frälsning och att vi böra betjäna oss just av dem och inte av några andra. Det är Kristi förnämsta doktrin. – Och hos mig kommer min smak för det exotiska och att resa från helt andra källor, från min nihilism – i detta fall = min smak för det primitiva – av hatet till mitt fosterland, min ras, mitt naturliga språk, min uppfostran, till allt det som påminner mig om min ungdom och min förflutna tillvaros fasor. – Det är alltså en mycket personlig sak.

Angående Messias: jag förstår inte att revolutionärerna kunna åkalla Messias till sitt stöd: ty han har aldrig gjort politik. Etymologin av det ryska ordet för att beteckna: oberoende – det finns också på svenska ett analogt ord för samma sak – målar ganska bra Kristi fundamentala karaktär. Ty han höll sig beståndande endast genom sin fader, d. v. s. genom sin själ


eftersom den skapande strålens rörelse är centrifugal   – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – — – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – — – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – —  [ii]

Kristus är motsatsen till socialismen eftersom han är den högsta gest av individualism, cerebral aristokrati, antifetichism. – – – –

I Johannes evangelium som ger Kristi psykologi återljuder varje ord av en stolthet och en nobless som blott låta hans handlingar av ödmjukande ännu mera framträda. Han har blott ett mål, återfödelsen, d. v. s. frigörelsen. Hela hans liv är en oupphörlig kamp mot de nedärvda instinkter och de fördomar som han har från sin jordiska födelse, sin mor och sitt land; och hans fiender, atavismerna och deras vårdare, traditionen vars tro är fetichdyrkan av monumentet (”le fetichisme du monument”). Kampen mot helvetet och kampen mot avgudadyrkan, – Kristusidén skall alltid vara bakgrunden för människornas trängtan efter en ny ande, d. v. s. pånyttfödelse – med eller utan de trängtandes vetskap.

Kristi verk för mänskligheten är att hava instiftat en invigning utanför alla traditioner och alla helgedomar i det han visat att vi äga våra medel till frälsning, inte någonstans utom oss men i oss själva; att vi måste betjäna oss just av dem och inte av några andra ty det finns lika många pånyttfödelser som det finns syndare. Av sina lärjungar begär han blott en sak, den högre rörelsen eller den primitiva strålen som för med sig en slags mottaglighet gentemot oändlighetens skönhet, båda två egenskaper som kunna finnas hos den enfaldigaste; men icke för ty så dyrbara att de upphöja i främsta rummet de yttersta; i alla fall så sällsynta egenskaper, ty säger han inte själv, att många äro kallade men få utvalda. –

Och Kristi gudomlighet? – Återlösaren och återfödaren kan inte vara annat än den gud som är alfa och omega, början och slutet, ty han låter människan utstråla vilja från den mest inåtvände ända till de mest utåtvände.

Jag vill inte trötta dig längre; för att anbefalla dig att meditera en smula på dessa ting vill jag som i förbigående påpeka att Baudelaires dandy äger mycket av kristendomen åtminstone som intellekt; en utomordentlig enkelhet förenad med det högsta raffinemang. Ett slags neo-archaism, ehuru naturlig – d. v. s. spontan tankeklarhet som låter oss skåda tingen som under en strålande sommarsol.

Du ser att min Kristus har ingenting att göra med den kulten av den korsfäste martyren, ej heller med Kristus uppviglaren eller med den kristna socialismen. Den messianska moralen som [är] den högsta moralen består i att av sig själv göra en elitnatur.
Är detta litet eller är det mycket? För mig är det den högsta barmhärtighet, ty för att utöva den måste man underkasta sig de grymmaste lidanden, andens.

Hjärtlig hälsning till dig och vännerna

Aguéli.


[i] Kalle är den franske poeten Charles Grolleau. Montparno är Olof Sager-Nelson.

[ii] Gauffin ger ingen förklaring till dessa rader av streck. Vi skall kontrollera mot originaltexten när vi har skannat in den.

***********************************************************************************************************************

Renskriften är hämtad från

Gauffin, Axel, 1877-1964. – Ivan Aguéli : människan, mystikern, målaren. I-II. 1940 – 1941. Del I: 159-162.