Jun 051894
 

Så här säger Gauffin om detta brev:”Ett enda av Aguélis brev från fängelset till Mme Huot finnes mig veterligen bevarat, men det förefaller mig som det uppvägde en hel korrespondens.”

Paris den 5 juni 1894.

Chère Madame!

Söndag: kaffe, chokolad, tobak, bröd, skinka, apelsin, jordgubbar. Mycket, mycket tacksam. Men varför skriver ni aldrig mera? Jag var så lycklig att få era brev. Men, ack, det är längesedan dess! Det är kanske att fordra mycket, men bara några ord av er skulle göra mig så lycklig. Det är inte för att förströ mig som jag önskar att ni skriver till mig, jag vet inte ännu av vad bevekelsegrund; jag har alltid en bevekelsegrund för det som jag vill och det som jag gör. Man jag känner den aldrig förrän en kort tid efter det handlingen är gjord eller längtan formulerad. När jag handlar eller
längtar vet jag alltid mycket klart att det inte är av den eller den bevekelsegrunden; men den verkliga bevekelsegrunden kommer alltid till tals i mitt samvete, ehuru någon tid efter och helt naturligt, utan ansträngning, oftast ofrivilligt. Alltså, ni skall längre fram få veta skälet, varför edra brev bereda mig så stort nöje. Ni skall få veta det, när jag själv kommer till insikt därom, om nu överhuvud detta har något intresse för
er, hur obetydligt det än må vara.

Ingenting nytt. Ingen maître Bouguereau. Vågar jag inte hoppas att snart få se er och med mindre komplikationer?

Jag erinrar mig att ni hos mig har iakttagit ett mycket skyggt vagabondbarn längtande efter ett hörn av världen, som han inte känner riktigt till men dit han ständigt följer den slingrande stigen, viss att nå fram en vacker dag. När han möter folk döljer han sig så gott han kan bakom sina tre äldre bröder, av vilka en är målare, mycket nonchalant och en smula tokig, efter vad man säger; och den andre en mycket kylig herre som tänker på mysteriösa ting med användande av geometriska figurer, och den tredje som en kristen aldrig möter utan att göra korstecknet, och som alla hata, en slags olycksfågel för vilken kärleken till det sjukliga och i synnerhet till det oroande är dagligt bröd – det är det barn som skriver till er denna gång, i det han kysser er.

Aguéli.

Jag äger inte något annat papper – mina ursäkter! Haussen skall skicka mig. Jag har läst »Rachilde» [i] om och om igen flera gånger. Behöver jag säga er, att jag är förtjust. Den har kommit mig att förstå många saker i mitt inre, denna bok.


[i] 1908 gav Marie Huot ut en bok med dikter: Le Missel de Notre-Dame des Solitude. Boken är tillägnad Rachilde, ”de vackra riternas prästinna”. Rachilde var en pseudonym för Marguerite Eymery Vallette, som var författare av dramer och romaner och litteraturkritik. Men hon har också bidragit till Maries lyrikbok genom att skriva en 16 sidor lång inledning om Marie Huot. I boken finns också dikter till Aguéli, monsieur Huot och Alfred Jarry.

Se f.ö. Aguélimuseets årsbok 2010, sid 21 ff.

*******************************************************************************************************************************************

Översättningen är hämtad från

Gauffin, Axel, 1877-1964. – Ivan Aguéli : människan, mystikern, målaren. I-II. 1940 – 1941. Del I: 178.