Jul 181894
 

Paris den 18 juli 1894.

Min käre vän!

Först och främst framför jag mina ursäkter till dig. Jag har besvärat dig med penningaffären och jag har skickat dig ett ofrankerat brev. Jag hade pengar på marketenteriet, sedan flera dagar, som Mme Huot hade skickat mig, men jag hade inte reda därpå, ty det var först i förgår som jag fick det brev som hörde till postanvisningen. Jag ber uppriktigt om förlåtelse.

Jag kan inte skriva härifrån till min mor på svenska. jag skall skriva till henne på franska och skicka brevet till Mme Huot, så att hon översätter det och låter det gå vidare till min mor. Jag har redan skrivit till Mme Huot och bett henne underrätta min mor att jag är anklagad och att jag säkerligen kommer att bli dömd. Jag har också bett henne förklara för min mor arten av mitt brott.

Ah, du är lycklig du i din skog. Så mycket bättre, roa dig. Tänk eller dröm, vilket är mera värt, och arbeta! Går den bra – din målning?

Jag är mycket nedslagen, jag får inte längre träffa Mme Huot, man har dragit in tillståndet. Man är bättre här än i Mazas, men jag föredrar att bebo en svart cell och se henne tid efter annan, bara som i Mazas mot att bebo det rikaste palats utan att se henne. Jag har aldrig trott mig mäktig en tillgivenhet så cerebral – vilket förfärligt ord – cerebral är redan alltför realistiskt.

– Hennes man har skrivit ett alldeles förtjusande brev till mig. Det är mycket intelligent av honom att på detta sätt förstå min tillgivenhet för henne. Jag väntade mig inte alls så mycken förståelse i dessa frågor som ligga fjärran från en man. Männen äro aldrig i stånd att förstå vissa ting. Männen tro sig tänka med hjärnan men det är inte sannt. De tänka med minnet och papper. Det är därför de aldrig lyckas åstadkomma annat än dumheter.

»L’animale» har en ofantlig räckvidd. Den är ett bevis att kvinnans hud är etti ntellektuellt verktyg mycket subtilare och fulländat än mannens minne och kärleksinstrument. En sak som är känd sedan mycket länge – men när skall den erkännas öppet?

Jag säger inte att kvinnans hud är tankens mest fulländade verktyg. Jag säger bara ovanstående. Jag säger att kvinnans hjärna – när den finns – är ännu mer fulländad. Och jag vågar inte förutsätta att en manlig hjärna skulle vara ännu mer fulländad än den kvinnliga hjärnan. Var äro de, de män som tänka genom »strålen». Har du någonsin påträffat någon? Inte jag – aldrig har jag sett något dylikt! Låt oss då nöja oss med de tankar som födas av kvinnans hud, som det mest fulländade, för närvarande, vad intelligens beträffar, än så länge.

Jag tror inte att du har uppfattat »Morgane» riktigt. Åtminstone förstår du den på helt annat sätt än jag. För det första ser jag ingen likhet i den med Almquist. Men jag måste erkänna att jag känner den sistnämnde bara helt obetydligt. Almquist har aldrig gjort annat än litteratur. Han berättar histoirer, märkvärdiga, jag medger det, han fablar, han talar litteratur, moral, filosofi, men inte konst. Morgane är teater, d. v. s. en monumental värld, figurerna äro varelser frambragta av scenens luft. De tala, de handla som hypnotiserade av en osynlig värld som fyller hela atmosfären. De äro ödes marionetter. De äro intet annat än tillfälligheter som hela den övriga teatermekanismen. De äro, liksom möblerna, toaletterna, etc. etc. bara accessoirer, som suggerera genom ordet, ställningarna, konflikterna, liksom de andra accessoirerna genom färg och form. Har du lagt märke till hur Morganes toalett beskriver henne helt och hållet? Hennes ord och handlingar bekräfta blott det intryck man får vid första ögonkastet. Hela detta skådespel är ingenting annat än tavlor som följa efter varandra och flätas samman. – Det finns bara en själ i hela pjäsen. Det är bara en som talar, den osynlige. Han talar lika mycket, lika mycket genom en silverknapp på ett mörkt stoff, genom denna historia
om den svarta marmorstatyn – som är nyckeln till det hela – som genom skådespelarnas recitationer.

Vad som tjusar mig i Morgane, det är att man s. a. s. talar med sammanbitna tänder. De är nästan rädda att tala på scenen, man bör tala så litet som möjligt, d. v. s. allting bör tala, allting bör komma en att tänka, utom munnarna. Tankarna äro bara etiketter på en målning som annonsera – vad? Man skulle gott kunna reda sig dem förutan, inte sannt? – Jag finner att det är ett verkligt kraftprov, att han (författaren) kan låta den falska trollpackan tala – i akten med det kungliga hovet – en hel sida utan att hålla någon föreläsning. Man får vara Villiers de I’Isle-Adam tacksam att
våga en dylik sak.

Låt oss sammanfatta! jag älskar Morgane först och sist efter det är konst, och ren konst. Och det är konstnärlig teater som knappast existerar i vårt århundrade. Ibsen! Det är inte teater. Det är moral, psykologi, människans eller samhällets, och kritik, ganska konstnärligt illustrerad, och ingenting mer. Det är konst, eftersom »tanken» är överförd genom en rörelse och inte genom en syllogism, eftersom detta är »levande tankar» (levandegjorda, korsade). Alla dessa gestalter forma inte mer än en, författarens.

Jag har talat så mycket med dig om överensstämmelsen; samhörigheten mellan rymd och själstillstånd. Här är rymden scenen, och föremålen i rymden, däri inbegripet människorna, äro accessoirer, möbler, dekoration, toiletter, episoder, historier, konflikter, människor, folkmassor, åtbörder etc. etc., ty föremål och accessoirer få sina former av rymden, av atmosfärens strålglans.

Jag älskar Morgane, därför att det är en fulländad rymd, med en atmosfär laddad av ödet, det oundvikliga absurda som med sitt insegel märker allt, alltifrån Morgane själv, ända till de minsta detaljerna. Den tunga luften »som pressar som ett lock» på människorna, vilkas liv vila på en bas, märkt med förbannelsens tecken, pressar på varelser av ett saturniskt släkte som äro dömda här nere till ofruktbara smärtor, pressar på dem som kämpa genom lidandet. Tolstoys »passiva motstånd»

Men nu har mitt brev redan blivit alltför långt. För att sluta vill jag säga, att jag för min del inte har sett någonting vackrare som fatalism än Morgane, ingen mera fulländad som teater. Vi kommer tillbaka därtill.

Mår Kalle bra? Har du kunnat förmå Olof att punga ut med pengarna? Olyckligtvis får jag inte längre träffa Mme Huot, som jag redan har sagt dig, men eftersom jag redan har talat med henne om honom, kan han mycket väl tala med henne direkt. Säg Kalle att han sätter sig i förbindelse med min advokat, M? Bouguereau, 75 Rue Notre Dame-des-champs 75. Han kan ge honom upplysningar om mig etc. etc. etc.

– Min fråga: »Är jag på något sätt . . . » betyder: »Om det är på grund av mig, därför att han har kännt mig som han blivit avskedad.» Jag misstänker att umgänget med mig har tagits till förevändning att avskeda honom. Jag har talat med Mme Huot angående min mor.

Din tillgivne

Aguéli

artiste-Peintre

à la Conciergerie 2ne étage N:o 45.

När jag tänker rätt efter är det inte lönt att skicka mig några böcker. – Jag har fått pengarna som min mor talar om.

Har du fått en översättning från hebreiskan, några sidor. Hur finner du det? Det är något att tänka mycket noga över.

*******************************************************************************************************************************************

Renskriften är hämtad från

Gauffin, Axel, 1877-1964. – Ivan Aguéli : människan, mystikern, målaren. I-II. 1940 – 1941. Del I: 175-177.