Maj 172010
 

Skannad efter ett maskinskrivet exemplar i Nationalmusei arkiv. På första sidan finns överst en anteckning för hand: 1912 Sverige.

Den något långrandiga diskussionen, om militärsabotage medförde utom sin definitiva lösning äfven åtskilliga ”biprodukter”. Den väckte nämligen intresse för åtskilliga högst vigtiga frågor, hvilka emellertid endast vidrördes helt lätt och hastigt, då de nämligen lågo utom det diskuterade ämnets ram. En af dessa o. helt säkert den vigtigaste af dem allesammans, är individens förhållande till gruppen och tvärtom.

Jag har tillåtit mig kalla detta rent teoretiskt-filosofiska spörjsmål ”en lifsfråga”; ty den är och har i alla tider varit ett tvedrägtsfrö inom alla revolutionära sammanslutningar, stora eller små, lokala nationella eller mellanfolkliga. Om jag visste att andan bland kamraterna nu för ögonblicket vore snarare böjd för fred, samt om jag ej hade känslan af att lugnt och klart beherrska och utreda det eldfarliga ämnet, så skulle jag sannerligen ej hafva rört vid detsama.

Vi hafva alla sett, att den stora revolutionsströmmen alltid har benägenhet att polarisera, att uppdela sig i två motströmmar, individualism och solidaritet, hvilka beklagligtvis oftast upphäfva hvarandra. Anarkisterna sluta sig företrädesvis till individualistpolen, då däremot socialisterna hålla sig uteslutande till den andra. På båda sidorna finnes det öfverdrifter. Det finnes socialdemokrater som utopisera ihop ett kasärnsamfund tio gånger olidligare och mera tyranniskt än borgarnes nuvarande; likasom det finnes anarkister hvilkas individualism slagit ötver i snobberi, så att de mera likna misslyckade monarkister än något annat, och, hvad som är nästan värre, blifva fullkomligt likgiltiga för andras lidanden och såsom sådana, alldeles odugliga i det sociala kriget. Vi känna dem alltför väl, och det är öfverflödigt att spilla vidare ord å dem.

Revolutionsidéen ger i allmänhet en bild af människan. Som den primitiva idéen skizzerade sin första form genom sin uppdelning i två motsatta elementer så vaknar människans medvetande därvid att hon känner sig vara något absolut för sig själf på samma gång som en ytterst vanlig dödlig. En sund hjärna, om också endast försedd med vanligt bondförstånd och de mest elementära humanitetsbegrepp fin- ner genast ut att det är lika mycket i hennes natur att vara något alldeles enastående och oförlikneligt som att kunna vara hvilken som hälst. Och för att afsluta vår bild, liksom de sociala problemernas lösning ligga i de olika formerna för de två motströmmarnas återförening, d.v.s. uti harmonien mellan de enskiltes och det allmännas inträssen, så ligger lösningarne af själens frågor uti individens förmåga att först lefva sitt lif, sedan andras lif, så allas lif och till slut, alla tingens lif. Men det är af yttersta vigt att aldrig glömma att första och grundliga vilkoret för att nå höjden af denna transcendentala panteism är att först och främst leva sitt eget lif; ty under denna långa och egendomliga evolution, hör man ej ett, ögonblick upp att vara egoiste. Tvärtom, ty man gör lifsintensiteten till lifvets enda mål.

Tänk endast efter något: Hvad har man hos andra att göra då man ej har någonting själf.

Alla tiders fritänkare hafva formulerat teorien om denna människans dubbelnatur – endast skenbart dubbel, förstås; och de hafva utveckladt den så att den ligger till grund för människotankens härrligaste produkter, som verka frigörande, förstorande och förbrödrande i alla tider. Och som ett varningens rop rullar genom mörk natt från skiltvakt till skiltvakt öfver slagfältet genom tusenlänkad kedja återupprepadt, så kommer ända fram till oss Lucifers maning till urfäderna: Dödlige, varden gudar åter själva!

Och man känner en fläkt af evighet mellan solmystik och djupaste nihilism.

Dessa allmänmänskliga – jag hade så när sagt ”adamistiska” sanningar hafva så vanställts och förfalskats af kristendomen att det fordras mycket skärpa och dessutom en viss beläsenhet för att kunna urskilja originalet under prästkarrikatyren. Dessutom hafva de helt och hållet afvändts från sin ursprungliga uppgift. I stället för att frigöra människan ända in i hennes intimaste fibrer, så hafva de blifvit det förnämsta verktyget i tyrranniets, obseurantismens och hatets tjänst. Den har alltid stått på de magthafvandes och de starkares sida, hvilka de än hafva varit. Opportunismen ligger i dess natur. Den är så despotsmittsam att alla revolutionärer som ej energiskt stött den ifrån sig blifva mer eller mindre sjuka. Frisinnad kristendom är en humbug ty den ger icke med sig och blir ”liberal” annat än då det ej är möjligt att göra annorlunda. Hvarje nederlag för kyrkan betyder en seger för kulturen. Hon underkastar sig frihetens kraf endast för att ej alldeles gå under. Men denna underkastelse är endast skenbar och den betyder endast att hon ändrat stridssätt. I stället för våld använder hon list. Hon följer med som en falsk vän för att slå käringkrok för framsteget i ett obevakat ögonblick.

Man kan hafva en viss aktning för den reaktionära kristendomen, d,.v.s. man kan respektera den såsom en mägtig dödsfiende, den där alltid visar flagg, så man vet hvar man har honom och hvad det handlar om.Då är det åtminstone rent spel i klubbekriget. Men hvad skall man säga om de s.k. liberale kristna, som komma smilande med sina diskvattenskristusar, för att öfverrumpla och förråda oss då vi minst ana det.

Jag har tillåtit mig benämna ”Adamism” några idéer som ligga till grund för kulturmedvetandet. Af dessa komma endast här i f’råga: Individen och den allmänmänskliga. Hvar och en för sig eller en för alla (eller några) och alla (några) för en. Hvar, när och huru kunna individerna sluta sig tillsammans utan att upphäva eller skada hvarandra o.s.v., o.s.v. Ser man då på kristendomens förhållande till adamismen så finner man att kristendomen ingalunda förkastat dessa sanningar. Inte ”förkastar” en spekulerande kapitalist ett vattenfall, en gruva, en petroleumkälla, eller något i den stilen. Tvärtom, han tar genast monopol på saken och gör sitt bästa för att blanda bort korten för konkurrenterna och äfven, om så behöfves, för de rättmätige innehavarne. På samma sätt har Kristendomen slagit under sig, hvad som var människotankens gemensammaste egendom, ”trustat” företaget och sålt, och säljer fortfarande den rika afkastningen åt jordens mägtige. Hur detta gått till är en lång historia, som fordrar en särskild afhandling. ”Trustens” uppkomst år en af de sorglustigaste episoderna i verldshistorien. Men i allmänna drag, kan man säga att Kristendomen är ett ”sabotage” af adamismen. Där vi urskilja två komplementära kontraster som tillsammans bilda en harmoni, så åtskiljer kristendomen två antagonismer, två motsatser, som absolut utesluta och upphäfva hvarandra. Allting plockas sönder och de vigtigaste bitarne slarvas bort, precis som då man är missbelåten med patronens machiner. Och så slår man en massa godtköpsretorik öfver eländet, sa att man ej känner igen sig förrän man läst sig gråhårig öfver en massa böcker, de flesta sällsynta och nästan oåtkomliga. Den salig Dumboms-klara idéen om individerna och allmänningen har blifvit till ”Gudamänniskan”, säkert det mest vansinniga påhitt som någonsin uppst&tt i människohjärna. På ett annat ställe talas det om att ge Herran sitt och Cesar sitt. Försök att ta’ svada på allvar och fråga: Eftersom enligt edra egna åsigter Gud och människa äro antagonister, var god säg mig hvar börjar den ena och hvar slutar den andra? i det andra exemplet tror ni de äro upprigtigare. Hvar är gränsen mellan de båda potentaternas välde? Det handlar om ett vigtigt praktiskt fall. Då säga de ena att Gud är allt och Cesar intet. Ett annat band, lika vederhäftigt, säger tvärtom. Och den godtrogne stackare som kommer för att betala får nog ge ut än åt den ene än åt den andre, ända till han kommer underfund med att den s.k. Gud och Cesar i grund och botten äro samma person.

Och så är det i hela den kristna teologien. Ständigt leka ”blindbock” eller ”kurragömma”. Öfver allt mysterier, sakramenten, saker som ej begripas, som ej kunna begripas, som ej få begripas, som det är brott att söka göra begripliga och ett ”helgerån” att vilja förklara. Tänk då på att på andra ställen, finns det filosofiska fritänkare som skrifvit metafysik på kväsarspråk.

Må därföre ingen som söker frihet förstöra sin tid med teologiska spetsfundigheter. Jag påstår att ju mindre man har att göra med de kristnes biblar och prester, ju klarare står för mig skilnaderna och likheterna mellan mig och andra. Nordeuropa är mera okunnigt i psychologi än sydeuropa därför att det är mera kristet. Så länge jag har en fläck kristendom kvar i mig, så kan jag ingenting förstå af mina naturliga rättigheter och skyldigheter, individuel eller grupperings- med de kristne, då nu kristendomen fördömer all sorts revolt till de eviga straffen.

Det var ingalunda min mening att tala om kristendomen i denna artikel, men så stor är den klerikala faran att då man skriver i teoretiska frågor eller med någon filosofisk anstrykning, så är det ej nog med att uttrycka hvad man tänker. Det är äfven nödvändigt att taga sina försigtighetsmått gentemot en möjlig religiös tydning af sina ord.

Utgående från den adamistiska principen att, 1:o) hvarje människa som tänker urskiljer sig själf både som individuum och som allmänmänsklig, 2:o) dessa två yttringar af hennes medvetande om sig själf antyda icke en sammansättning af två antagonistiska elementer, som föra inom henne en strid på lif och död; men endast en polarisering af en och samma vitalitet 3:0) åtminstone hvad människan beträffar så kan individen eller hvarje individ ej nå sin fulla utveckling annat än genom slägtet och slägtet ej annat än genom individerna.

Så draga vi den slutledningen att individens och partiets resp. utveckling, evolutioner och revolutioner äro i grund och botten oskiljaktliga och betvingande varandra ömsesidigt. För att vara fri så måste man vara bland frie, ty ingen är fri bland slavar, inte ens slavägaren. Som man ej kan fullt utföra den ena utan den andra så ligger det nära till hands att önska deras samtidighet. Att vilja den ena först, sedan den andra är genomförd, afslutad och fullkomlig synes mig vara en absurditet.

Som det finnes många grader mellan en och alla, så kommer frågan om harmonien mellan individernas revolution och generalrevolutionen att alltid vara ett stående problem, som hvarje ålder, hvarje årtionde eller århundrade löser på sitt för tillfället lämpligaste sätt. Vi hafva redan fått vår generations lösning. Föreningen af individualism och solidaritet arbetar med jätteslag under våra ögon sedan flera år tillbaks. Denna förening heter syndikalism, och den är den enda möjliga formen af samarbete mellan socialism och anarki. Detta är hemligheten med dess storartade framgång och hastiga utbredning.