Maj 172010
 

Skannad efter en översättning i Nationalmusei arkiv.
Där förvaras även ett handskrivet original på franska. Översättarens namn anges ej.

Artikeln är ett försök att förklara konstens funktion i Västerlandet för Aguélis muslimska vänner. Allt avbildande är ju i princip förbjudet enligt islam. Mycket av Aguélis verksamhet gick ju ut på att överbrygga motsättningarna mellan de båda kulturerna. Se också Wessel, sid 129ff.

Tack vare arbeten av framstående lärde, såväl arabiska som europeiska, kunna de få européer som äga god vilja och bildning lyckas att första och njuta skönheten av den muselmanska civilisationen och de arabiska länderna. Däremot finna sig de orientaler som skulle vilja göra sig förtrogna med Vesterlandets skönhet, ty en sådan existerar, trots skenet, hänvisade till utläggningar av exporterade lärda och av personer som utmärkt förstå att förtjäna pengar men som är helt och hållet inkompetenta vad konst angår. Oftast blir det äventyrares och penningmäklares sak att förklara våra mästerverk. Och utan att utpeka någon kan vi säga att lärjungarna i grunden första mera än lärarna. Ehuru detta ämne skulle fordra en mera van penna än min, vill jag alltså ta risken att för mina arabiska vänner förklara Västerlandets sanna konst. Ingen har satt sin fot på denna väg och det som fattas mig i lärdom skall, vill jag hoppas ersättas av en djup beundran för skönheten, såväl den arabiska som muselmanska. Jag ber alltså Allah att välsigna min ansträngning, jag börjar i hans heliga namn för en bättre förståelse och utläggning av hans namn.

Låt oss börja med att säga, att målarkonsten inte är ett hädiskt försök att göra något bättre än skaparen utan ett sätt att förstå hans verk och att finna skaparen i skapelsen, att se enheten, harmonien och jämvikten i tingens och skenvärldens mångfald. Den är ett slags poetik där linjerna och färgerna ersätta orden, alldeles som poesin ofta är en målning och ett frambesvärjande av bilder med tillhjälp av ord. Ett väl valt uttryck. svarar mot en djärv teckning.

Exempelvis Nabiga Chanfara, Hariri, etc. Man kan säga att arabernas måleriska känsla har sökt sig uttryck i deras poesi. Jag kan mångfaldiga dessa exempel så att de aldrig ta slut, men då jag inte vill missbruka gästfrihet citerar jag endast det som kan belysa min tanke.

Det gäller målningen detsamma som poesin, vacker målning är lika sällsynt som sann poesi och det som behagar den ene behagar inte en annan. Smaken i målning är lika personlig som smaken i poesi. Inga målningar erkännas som vackra av alla, inga beundras, av andra än dem som tillhöra ett visst parti och under en viss tid, andra äro omtvistade och ännu hur många är det som skilja sig från massan ja, det finns sådana som äro som perlorna i havet, länge dolda i djupet för att sedan stråla på konungarnas kronor.

Liksom poesin är målningen ett, av de subtilaste medel till själsligt umgänge. Genom henne överförs till fulländning ett själstillstånd. De italienska renässansmålarnas tavlor ger oss mera fulländat denna epoks mentalitet än varje historieskildring. Skälet därtill är att konsten ger oss smaken hos en människa, en epok, ett land. Men nu manifesterar sig människan mycket mera i sin smak, i det som han föredrager och som han förkastar, än i sina tankar och handlingar. Först och främst, eftersom handlingarna kunna efterapas eller utföras efter andras ingivelser, kan jag också uttala andras tankar, och tankarna äro som fåglar som flyga och fara. Under det att någons mak och spontanitet inte alls kan döljas. Smaken gör tingen för oss tilldragande eller motbjudande, den kommer av vars och ens känsla, vilja och kärlek. Och smaken förändras inte förrän människans egen själ förändras. Känslan föder även tankarna och handlingarna och hon är på det viset medelpunkten för människans inre liv. Smaken avslöjar alltså viljans hemligheter för oss, och det är genom förmedlandet av smaken i dess skilda former som de olika viljorna meddela sig med varandra. Konsten liksom poesin är ett själens språk, subtilare än det språk som blott ger tankarna. De språken knyta band av förtrolighet, vänskap, beundran tröst, ej blott oberoende av förmögenhet och raser, men också utöver de avstånd som bestämmas av klimat, gränser, århundraden. Konsten år själens sanna spegel, och den som förstår att läsa ett konstverks och ett skaldestyckes subtila skrift, han besitter nyckeln till samvetena.

Konsten och poesin äro alltså skatter av känsla och intellektuellt liv. Det är därför alla intelligenta regeringar beskydda museer och monument, ty de äro livets verkliga skatter, en ras´ eller ett lands traditioner. Varje föremål, även det obetydligaste, som bär stämpeln av forna tiders liv och mentalitet innehåller genom själva sin form någonting av den tiden. Varje man som med intresse arbetar på ett föremål, man kan säga att han har stämplar på sina fingrar och att han trycker in dem i sitt verk. Hans verk innehåller något av honom och. efter århundraden kan kännaren utläsa hans ansträngningar, hans lugn eller hans bekymmer i sitt arbete. Det är på så sätt som förfädernas själ och deras tankeliv leve kvar genom de arbetade föremål som de ha lämnat efter sig. Samspelet av dessa föremål skapar en atmosfär där deras väsen fortlever.

Inkräktarne och erövrarne-förhärjarne veta mycket väl detta. Och deras första omsorg är att tillintetgöra den speciella och nationella karaktären av de nationella eller religiösa monumenten, påtvingade besegrade ej blott sitt sätt att handla men också sitt sätt att känna. På så sätt hugga de av kedjan mellan det förflutna och det närvarande och de bli absoluta herrar över framtiden, utan kamp.

Jag föreställer mig nu, att läsaren vet vad ett konstverk är och förstår dess vikt. Det är varje medveten manifestation och dess fastställande av smaken och känslan. Dess nytta och vikt består i att giva åt sin känsla en sådan form att hon kan övervinna avstånden i tid och rum, motsättningar i raser, utan att förlora sin förmåga att gro och slå ut i en besläktad själ.

Hur många tusen utvalda varelser ha ej gråtit hoppats, snyftat, älskat eller återhämtat styrka och mod med en Imroul Zaîs[1] eller en Chamfara[2], trots de fjorton sekel och hur många mils avstånd. En tavla av Leonardo da Vinci eller Rembrandt är ett analogt fall

Om ni inte av födsel är en poetisk natur, kan ingen lära er att njuta av och förstå poesi, ännu mindre själv skapa sådan. Man lär sig inte att bliva konstnär på samma sätt som man studerar för att bliva regeringstjänsteman. Man är konstnär eller man är det icke. Man kan inte heller lära er att älska konsten om ni inte har naturliga anlag därför. Jag skall därför fatta mig mycket kort, när jag talar om konstens olika klasser, och jag överlåter åt Ulemas[3] och Scheikerna[4] att bedöma tingens återgivande i bild ur religiös synpunkt.

Jag finner all konst som ej avser annat än att återge skapelsen med alla dess tillfälligheter och detaljer som underlägsen, onyttig om ej farlig. Jag anser den konst som endast återger intrycket utan att reproducera det ting som har gett intrycket för konsten i högsta mening. Jag anser den konst som återger föremålet utan intrycket som en fåfäng ansträngning och dess utövande onyttigt, om inte skadligt. Men ofta kan man inte skilja intrycket från det föremål som åstadkommer detsamma och för att återge det ena måste man framställa det andra. Jag anser då att man måste söka den största möjliga enkelhet och inte framställa mer än det strängt nödvändiga för att skapa intrycket, och så i naturen söka enheten och livskraften. ”Och det finns en tradition som anbefaller att inte återge tingen helt levande.” Man måste följa denna föreskrift, riktigt förstådd i konstens eget intresse.

Vi anse den konst som skapar stoder och minnesmärken tillhöra en ringare klass och kunna leda till avgudadyrkan. Den högre konsten är den som målar de saligas drömmar och visioner. Men alltid ligger det mera själ och rörelse i sättet att se än i det ting man skådar. Människan som är nära Gud ser varken på samma sätt eller samma ting som den som är fjärran från hans anlete. Allteftersom människan höjer sig till förandligande förvandlas hans sätt att se. På så sätt uttrycker målningen exakt en människas sätt att se, anger hennes själsliga utvecklingsstadium. Om en dag en Scheich satte sig att utföra en målning skulle blott ha att betrakta hans verk för att nå till hans utvecklingsstadium eller i det närmaste. Och betraktandet av konstverken är en verklig inlevelse. Så är också i Europa ingen erkänd som bildad om han inte känner konstnärernas mästerverk, åtminstone dem av de största mästarne.

Låt oss sammanfatta: Målningen är ett slags beskrivande poesi. Den lägre arten av målning skildrar tingen. Den högre arten av målning skildrar ett sinnestillstånd och ett själsligt utvecklingsstadium. Den målning som endast efterapar tingen kan vara ett hädiskt verk. Den målning som uttrycker ett själstillstånd genom en vision av tingen leder själen till grader av större sinnesstyrka.


[1] Aguéli torde här avse historikern vid Arabiska universitet i Kairo Imroul-Kaïs

[2] poet

[3] refers to the educated class of Muslim legal scholars engaged in the several fields of Islamic studies. They are best known as the arbiters of shari‘a law.

[4] schejk, shejk (ar. shaikh, ”ålderman”) är en titel i arabvärlden som inte kan ärvas utan ges till en duglig person – ofta en religiös – och är en vördnadsbetygelse.